Muito além de mim

Capa da edição do Clube de Autores: foto da Feira do Ver-O-Peso

RAY CUNHA 

BRASÍLIA, 25 DE DEZEMBRO DE 2025 – Em recente entrevista à jornalista Arilda Costa McClive para o Brazilian Times, ela perguntou: Como você descreve o seu processo criativo? É um processo solitário ou você se inspira em interações com outras pessoas e lugares? 

Resposta: Como dizia Hemingway, o escritor é como um pugilista no ringue. No tablado, o boxeador só depende dele mesmo. Nem seu treinador poderá ajudá-lo. É ele e sua solidão. Mas aí é que está: por causa da solidão ele encontrará uma saída, mesmo que seja a derrota. Assim é o escritor. Ninguém pode ajudá-lo quando ele se senta para escrever, ou fica em pé, mesmo, como era o caso de Hemingway. Quanto à inspiração, considero-a mais um entusiasmo momentâneo, um começo, o primeiro passo de um livro, de um capítulo, de um poema, um passo que desemboca no caminho. Para resumir, quero dizer que meu processo criativo é sentir-me perturbado por alguma coisa e começar a inventar uma história a partir dessa perturbação. 

Eu gostaria de esticar este assunto. A experiência mais radical que já tive com relação à inspiração foi com meu primeiro romance, A CASA AMARELA. Durante meses, talvez mais de um ano, tive um sonho recorrente. Sonhava com a casa da minha infância, uma casa de alvenaria, pintada de amarelo, mas a pintura já estava muito gasta e as paredes, descascadas. Havia um jardim onde predominavam zínias multicoloridas, jasmineiros e roseiras, e, no quintal, uma mangueira, um cajueiro, bananeira e uma seringueira. 

No meu sonho eu voava e via tudo colorido. No voo, eu pairava sobre a casa amarela e seu jardim era imenso, parecia uma plantação de rosas vermelhas e zínias multicoloridas. E eu sentia uma liberdade redentora. Sonhei assim até o dia em que comecei a escrever A CASA AMARELA. Escrevi-o rapidamente, organizando-o igual ao Coração das Trevas, de Joseph Conrad, em três partes. Neste livro, recriei Macapá. E nunca mais sonhei com a casa amarela. 

Da mesma forma, tive outras experiências ficcionais. Uma delas, um conto, foi tão convincente que uma amiga minha ao ler o conto me escreveu dizendo que sentia pena de mim. Expliquei a ela que se tratava de um conto e que conto é invenção, mentira. O conto, MUITO ALÉM DE MIM, foi publicado no livro AMAZÔNIA. 

MUITO ALÉM DE MIM 

TENHO TENTADO ESCREVER FICÇÃO. A gente não precisa de muito para produzir. Basta comer o suficiente para não adoecer. Vinha tendo bem mais que isso, mas tudo acabou como num passe de mágica. No mesmo dia, perdi emprego, mulher, casa, comida e roupa lavada. Conheci Celina Madeira Machado Silva e Silva no Bar do Parque, defronte ao Hotel Hilton Belém, na Praça da República. Ela estava na companhia de uma tipa grande como uma elefanta e de uma outra que era toda uma enguia. Naquela época, andei publicando umas resenhas sobre cinema em O Liberal e Celina era cinéfila. O papo foi longe. Ela me convidou para ir à sua casa no dia seguinte. Morava em um casarão em Nazaré. O pai, com o estômago estourando de câncer, vivia recluso esperando a hora de bater as botas. Para não me estender muito, o caso é o seguinte: Celina e eu nos casamos dias depois. Eu era seu quarto marido. Celina andara à procura de um pai camarada. A mãe de Celina, uma índia que seu pai comprara em Santarém, fora escravizada a vida toda, mas não morrera sem gerar a filha rebelde. Ao chegar de Portugal, o pai de Celina começou como padeiro em Belém. Anos de economia, comendo restos estragados de frutas e se vestindo com duas mudas de roupa, fizeram dele um magnata do pão. Celina vivia esbanjando a fortuna e batendo perna com suas amigas aliá e peixe-elétrico. Era a cadela no trio. Pôs-me um par de cornos de alce. Mas nosso jogo era tácito. Ela me tirara da sarjeta e me usava como atleta sexual. Naquela manhã, peguei o carro que Celina me dera e fui para o trabalho, uma revista picareta que só me pagava com vales, embora, antes de conhecer Celina, era lá que eu repousava a carcaça, em um quartinho decrépito, nos fundos do prédio. Cheguei a tempo de ver o pessoal da Justiça do Trabalho levando tudo. Depois soube que o editor tinha vencido uma causa trabalhista contra o dono da empresa. Voltei para casa. Flagrei minha mulher gemendo, empalada no vergalho do jardineiro em nossa santa cama. Não quis fazer drama. Sentia-me vulnerável e cansado. Fui à cozinha beber água. “A vida é um jogo perdido; o melhor que podemos fazer é jogar bem” – pensei. “A criação literária é minha igreja; e eu, o padre que oficia a missa. A razão da minha vida é escrever ficção. Se não escrevo, sinto-me vazio, despencando na fossa, no nada. Por isso, necessito criar. E quando estou no lugar ideal nada pode me atingir. Nada! Eu sempre soube que esse casamento é apenas uma passagem de chuva.” Passado algum tempo voltei ao quarto, peguei minhas coisas. Na sala, encontrei Celina.

            – Estou indo embora – disse-lhe. Quase não acreditei no que ela respondeu.

            – Tu pegaste a roupa na lavanderia? – eram uns casacos que ela usava quando viajava e que eu levara à lavanderia.

         Nessas alturas, tinha feito novas amizades e um amigo, um verdadeiro irmão, que me acolheu na casa dele. Minha passagem pela casa de Celina proporcionou-me a oportunidade de me preparar para o vestibular. Ela pagara o cursinho e eu consegui entrar na Universidade Federal do Pará, para fazer o curso de jornalismo. Foi desse modo que obtive uma vaga na Casa do Estudante Universitário do Pará (Ceup).

            Naquela manhã lamacenta de abril a Ceup dormia ainda, por trás do alto muro na Rua São Francisco, bairro da Campina. Era um conjunto de três prédios: a Casa Nova, já com sinais de decrepitude; a Vila Sapo, com quatro quartos lado a lado; e a Casa Velha, um casarão do século dezenove, em ruínas.

            – Gostaria de falar com o presidente – disse a um ancião escaveirado que surgiu no vão da porta, imaterial como um fantasma.

            Fui conduzido a um quarto no terceiro andar da Casa Nova. Bati na porta. Apareceram dois olhos negros, famintos. Pertencia a um camponês de cabeça excessivamente chata. Estendi-lhe a carta da reitoria da Universidade Federal do Pará. Ele a leu.

            – Meu nome é Ribamar – disse, e me convidou para entrar no quarto.

            O quarto fedia a mofo, roupa suja e gordura. Encostada à parede havia uma bicicleta toda enfeitada. “Parece chapéu de vaqueiro nordestino” – pensei.

            – Você vai para o quarto do Rei Momo – disse o presidente.

            O quarto do Rei Momo ficava na Vila Sapo. Era o primeiro de quem ia da Casa Nova para a Casa Velha. Estava fechado. Ribamar bateu na porta. Ouviu-se movimento lá dentro e depois a porta foi aberta. Vi uma aparição de olhos esbugalhados, um homem de meia idade, barrigudo e assustado.

            – Este aqui é o João. Ele vai morar aí – disse o presidente.

            – Aqui? – Rei Momo não acreditou no que ouviu. Desde que viera de Santarém, há dez anos, não dividia o quarto. Agora, o subversivo do Piauí vinha com aquela conversa. – Um momento – disse Rei Momo, fechando a porta. Daí a alguns minutos reapareceu. Vestira uma camisa e escovara os cabelos. – Podem entrar – convidou-nos.

            O fedor de mofo era sufocante. Em um dos lados do quarto havia uma cama com um bom colchão, com trapos espalhados sobre ele. No outro lado, encostada à parede, vi uma dessas camas de armar e desarmar. Na parede dos fundos erguia-se uma respeitável pilha de livros, ao lado de um guarda-roupa em ruínas, e no centro do quarto jazia uma mesinha atulhada de tudo quando se possa imaginar. Rei Momo sentara-se sobre a cama e o presidente e eu ficamos em pé.

            – Eu sempre morei sozinho – disse Rei Momo, zangado.

            – Isto aqui está precisando de uma limpeza. Vou convocar um mutirão para pôr em ordem este quarto – disse o presidente, que era recém-empossado. Eu soube mais tarde que o presidente anterior permanecera no cargo durante dez anos.

            Rei Momo olhou-o apavorado.

            – Não será preciso um mutirão. Nós dois nos daremos bem – eu disse, estendendo a mão para Rei Momo. Ele pareceu não ter visto meu gesto. – Parece-me que ambos gostamos de Fellini – apontei para uma lombada que se salientava na pilha de livros. – E não te preocupes com barulho; gosto também de silêncio.

            Nasci em 22 de abril de 1939. Estamos em 22 de abril de 1972. Tenho, portanto, 33 anos de idade. Sinto que já comecei a descer o morro da vida. Para um escritor permanecer no embalo dos 21 anos só com muita dedicação – dedicação religiosa – a tudo o que diz respeito à criação literária, como: disciplina espartana e trabalho duro como um assalto de boxe, sem trégua, contínuo, árduo e nunca desestimulado. E é assim que venho fazendo na Ceup, aproveitando essa oportunidade que Deus me deu. O fim do meu casamento serviu para que descobrisse o quanto realmente as coisas valem. A Ceup foi o gatilho que eu precisava disparar para me tornar escritor e, antes dela, Celina.

            As melhores horas eram as da madrugada, quando o silêncio se impunha à horda piolhenta que ali se escondia. Às vezes, deixava-me sentar em frente à televisão para ver um resto de filme, ou simplesmente ficava ali, no hall de entrada da Casa Nova, mais pela claridade das inúmeras lâmpadas fluorescentes. Nas férias, quando todos iam para suas cidades natais e a Ceup ficava quase abandonada, eu varava as noites escrevendo, absolutamente fiel a mim mesmo. Escrevia todos os dias, mesmo que fosse por alguns minutos apenas. Se não dava, tentava no dia seguinte. E dormia bastante. Lia tudo e atentamente. Rezava, meditava, via, ouvia, sentia, cheirava, degustava, bebia, comia, vagabundava, batia papo e escrevia cartas. Escrever não me saciava nunca. Atingia picos de concentração, lucidez e produção que pareciam a embriaguez do primeiro gim fizz. Vivia o agora e o agora, o momento mesmo da vida. Nada de nostalgia, nada de remorso, o passado era feito do que havia de melhor; nada de sonho, pois a realidade proporcionava prazer intenso; nada de preocupação, pois não havia futuro; nada de raivas, pois a raiva, acionada, só a morte pode detê-la, é tão devastadora que atinge tudo ao seu redor, incluindo objeto e sujeito; nada de reclamações; nada de se meter na vida dos outros, nem deixar que os outros se metessem na minha vida. Eu era, apenas, um mero observador da realidade, embora, sempre que achasse necessário, interviesse na realidade. Hoje, sei que não se pode intervir na realidade, pois a realidade é. Nossa vida é apenas o caminho que leva à realidade. Até as mulheres se tornaram para mim, naquela época, abstrações, e somente pensando nelas é que ousava sonhar. Sonhava com uma companheira, amiga, amante, o colo onde repousava minha cabeça, ainda dolorida devido aos cornos. A luz do seu amor me conduzindo naquelas encruzilhadas da vida mergulhadas nas trevas, guiando-me pela mão, com segurança, emergindo comigo na claridade e na trilha segura. Nos meus mergulhos interiores eu me via também como protetor das crianças, gentil e caridoso, senhor de mim, poderoso como um anjo, e frágil, pois me via pedindo perdão a todos quanto ofendi, ou causei mal.

            Geralmente me alimentava de pão dormido, que o padeiro da esquina me arranjava sempre. Fiz amizade também com o açougueiro, que me dava ossos ainda munidos de excelentes nacos de carne, que eu cozinhava e comia com a boa farinha d’água que minha família me mandava de Oiapoque, cidade do Território Federal do Amapá. Às vezes, eu faturava alguma coisa na mídia. Aí, almoçava no Ver-O-Peso. Meio litro de pirão de açaí com dourada, e adormecia nocauteado pela canícula, até o anoitecer, quando tomava banho, vestia a melhor muda de roupa de que dispunha e ia para o Cosa Nostra bater papo com o barman, meu amigo. Mas, a maior parte do tempo, vivia a minha vida de modo quase recluso, quase sem participar da agitação que era sempre a Ceup. Minha participação no dia a dia da casa era mais a de expectador. Os acontecimentos se sucediam como os bancos de uma roda-gigante em movimento. Embora eu não me importasse com eles. Simplesmente não influíam na minha vida. Eu estava ali com um objetivo e até alcançá-lo vivia intensamente minha vida interior. O dia a dia da Ceup não alterava o fluxo do meu rio interior. Mas eu dissecava os protagonistas desses episódios e, às vezes, tomava nota deles. Uma madrugada, acordei com gritos medonhos à porta do quarto. Abri-a e me deparei com uma mulher enrolada em um cobertor imundo, cheio de nódoas de gozos antigos, suplicando que a socorressem. Mão de Sucuri, um vaqueiro, nosso vizinho, havia levado aquela mulher para o quarto dele, onde morava com Punheteiro, que se masturbava a noite inteira enquanto Mão de Sucuri trabalhava nas putas que levava para lá. Naquela noite, Mão de Sucuri, que tinha esse apelido de tanto ordenhar vaca e ficara com uma força descomunal nas mãos, queria que a mulher desse uma chupada nele. Ela ficou com vergonha de fazer aquilo na frente de Punheteiro. Apesar de não se aguentar em pé de tão porre, Mão de Sucuri imobilizou-a na sua rede tão limpa quando o cobertor em que ela havia se envolvido na fuga e lhe ferroou uma dentada na bunda. Depois pô-la nua, a bofetadas, ao relento. Ela conseguira levar o cobertor e ao ver-se ao relento pôs-se a berrar. Mão de Sucuri caiu na rede em coma e Punheteiro batia uma feroz punheta para aquela égua nua que passou roçando seu nariz. Outra madrugada, na Casa Nova, o Doutor, conhecido também como Distribuidor de Esperma, começou a berrar. Ele queria ser cirurgião plástico. Logrou ingressar na universidade após doze vestibulares bem contados. Jamais tomava banho e lembrava um pedaço de sebo. Dizia a todos que vendia esperma para inseminação artificial. Recebia carne seca do Maranhão e guardava-a sobre uma sucata de geladeira. Todo dia tirava dali alguns pedaços, que cozinhava e comia com farinha d’água. Um dia, ratos começaram a brigar sobre a carne seca e um caiu no Distribuidor de Esperma, que acordou com uma ratazana na cara. Em agosto, houve o caso do Padre. Um dia, encontrava-me no salão da Casa Velha. Duende estava encostado à janela. Era meio-dia e o sol dava até para fritar ovo.

            – Não dou uma semana para que o Padre seja levado para o hospício – disse Duende, um goiano vermelho e miúdo, que só usava camisas de mangas compridas abotoadas nos punhos e no colarinho, mesmo sob o calor de quarenta e cinco graus. Três dias depois, houve um corre-corre na Casa Velha. Apareceram quatro enfermeiros, meteram o Padre numa camisa de força e sumiram. Naquela noite, encontrei-me com Duende e lhe perguntei como é que ele sabia do internamento de Padre.

            – Ele andava de camisas de mangas compridas abotoadas nos punhos e no colarinho em pleno sol de meio-dia – disse.

            Fui a última pessoa a falar com Duende, que vivia sozinho em um quarto grande da Casa Velha. Como tivesse perdido a chave da porta, entrava no quarto por meio de um buraco na janela, vedado com um pedaço de compensado. Duende desaparecera já há três dias. Naquela manhã, seu Miguer, o faxineiro esquálido, vislumbrou por uma brecha na janela um movimento qualquer no quarto de Duende. Olhou melhor e viu uma ratazana agarrada a uma perna. Apurou o olhar e distinguiu um homem enforcado, com ratazanas aqui e ali no corpo, especialmente na cara. Seu Miguer emitiu um guincho semelhante ao de seus irmãos roedores e deu o alarme. Foi uma perda para Rei Momo, já que Duende costumava manter discussões quilométricas com Rei Momo sobre Khrisnamurt, de quem lera todos os livros. Ironicamente, Khrisnamurt era sua ansiedade.

            Quando eu não estava na Ceup, estava na universidade. Tive uma professora gorda como uma vaca que promovia debates sobre marxismo sem jamais ter lido O Capital. Vivia com uma aluna magrinha, que a gorda agarrava nos corredores da faculdade e lhe aplicava beijos escandalosos. Durante três semestres vi-me perseguido por um professor de técnica de alguma coisa, homossexual, coxo, com uma nádega seca e analfabeto. Um dia, no banheiro, segurei-o pelo cabelo e o fiz beber água do vaso sanitário. Um santo remédio. Outro mestre inesquecível foi um idiota nascido no Piauí, educado em Goiás e doutorado numa dessas universidades perdidas nas estradas dos Estados Unidos. O tipo lecionava uma disciplina chamada Estudos de Problemas Brasileiros. Suas aulas eram, invariavelmente, um elogio às obras faraônicas dos ditadores militares. À noite, livrava-me de tudo aquilo com um bom gole de gim fizz no Cosa Nostra, por conta da casa.

            Rei Momo morreu no Natal daquele derradeiro ano de minha permanência na Ceup. Caiu como um passarinho baleado diante da parede nua do quarto, onde sempre estivera seu tesouro. Rei Momo era um ladrão de livro. Possuía uma pilha de dois mil volumes. Ao mudar-me para o quarto dele tive de colocar Sequoia em ordem. Sequoia chegou a dar uma surra de cinto em Rei Momo. Mas eu ainda não morava na Ceup. Eu era pugilista amador e sempre que podia estava lá com a turma da Joe Louis. Acabei com Sequoia apenas com um tabefe na cara. Ele não revidou. Ficou se cagando de medo. Então, deixou Rei Momo em paz. Eu gostava de conversar com Rei Momo, que levava uma vida de rei, mesmo. Matriculava-se em uma única disciplina na universidade e fazia de conta que estava estudando. Sua família o mantinha ali porque o consideravam retardado mental. Ele não se importava. Recebia uma mesada relativamente gorda. Consumia suas tardes conversando fiado nas bancas de tacacá e com os vigias das redondezas. Pois bem, Sequoia mudou-se. Aproveitou para dar um golpe fatal em Rei Momo. Na madrugada daquele Natal, ao entrar no tugúrio onde nos enterrávamos, Rei Momo encontrou um bilhete pregado com fita Durex na parede nua onde sempre estiveram os livros, a primeira coisa que Rei Momo checava ao entrar no quarto. “Agradecido pelo livros, bicha louca” – dizia o bilhete.

            Vocês sabem como Ernest Hemingway morreu? Segundo Milt Machlin, no livro O Inferno Privado de Hemingway, era cedo da manhã. “Desceu à sala de armas e tirou do armário uma de suas espingardas favoritas, uma Angelini e Bernardon calibre doze, fabricada especialmente para ele. Era uma bela arma, e ele sempre a tratava com a reverência de um objeto religioso. Carregou-a com dois cartuchos, depois meteu os dois canos na boca e puxou os gatilhos ao mesmo tempo.” Houve um tempo em que pensei matar-me. Possuía – e isto era uma das minhas pequenas riquezas – uma pistola, a PT 58, da Taurus. Se eu quisesse me suicidar como Hemingway teria de pôr a boca do cano no céu da boca, de modo que a bala atravessasse o cérebro. A gente não sente nada. Os que ficassem, logo me esqueceriam. Como minha família é de Oiapoque e muito pobre eu seria enterrado como indigente e, assim, desapareceria sem deixar rastro. Cheguei a cogitar isso na época em que aquela cadela, aquela índia duma figa, galinha do caralho, me empurrou de volta para a sarjeta, depois de quase um ano principesco. Mas agora sou grato a ela. Ajudou bastante. E depois somente nós temos a responsabilidade pelo que passamos. Antes de conhecer Celina, estivera sentado em uma cadeira olhando para uma parede. A sorte é que ouvia Wolfgang Amadeus Mozart. Concerto para Piano e Orquestra em Ré Menor. Para além da parede, há um anoitecer azul. Azul escuro. Peguei meu canivete italiano, outra joia que possuo, e vibrei contra o céu. O sangue escorreu pelo corte. E o azul intenso respingou mim. Atravessei o portão da Ceup e tomei pela Rua São Francisco e depois pela Avenida Almirante Tamandaré até a Avenida Presidente Vargas. Sentei-me em um banquinho no Milano e pedi uma Antarctica pequena. “Como vou desforrar!” – pensei, pois acabara de conseguir uma vaga em O Liberal. Já tinha renda garantida, agora. Só precisava escrever um romance que vendesse como Cem anos de solidão, como pão francês. Então compraria um iate para vagabundar por toda a Amazônia e o Caribe. 

Tenho leitores na Suécia, terrade um escritor sensacional: Stieg Larsson. Segue o conto para meus leitoressuecos, em tradução da Gemini.

Långt bortom mig själv

RAY CUNHA

BRASÍLIA, 25 DECEMBER 2025 – I en nyligen genomförd intervju med journalisten Arilda Costa McClive för Brazilian Times, frågade hon: "Hur beskriver du din kreativa process? Är det en ensam process eller inspireras du av interaktioner med andra människor och platser?"

Svar: Som Hemingway brukade säga: författaren är som en boxare i ringen. Uppe på mattan är boxaren helt beroende av sig själv. Inte ens hans tränare kan hjälpa honom. Det är han och hans ensamhet. Men det är just där poängen ligger: på grund av ensamheten kommer han att finna en utväg, även om det så är nederlaget. Sådan är författaren. Ingen kan hjälpa honom när han sätter sig för att skriva – eller står upp, för den delen, vilket var fallet med Hemingway. Vad gäller inspiration ser jag den mer som en tillfällig entusiasm, en början, det första steget i en bok, ett kapitel eller en dikt; ett steg som leder ut på vägen. För att sammanfatta det hela vill jag säga att min kreativa process består i att känna mig störd av något och börja uppfinna en historia utifrån den störningen.

Jag skulle vilja fördjupa mig i detta ämne. Den mest radikala erfarenhet jag någonsin haft gällande inspiration var med min första roman, A CASA AMARELA (Det gula huset). Under månader, kanske mer än ett år, hade jag en återkommande dröm. Jag drömde om mitt barndomshem, ett stenhus målat i gult, men färgen var redan mycket sliten och väggarna flagnade. Det fanns en trädgård där flerfärgade zinnior, jasminbuskar och rosor dominerade, och på bakgården fanns ett mangoträd, ett cashewträd, bananplantor och ett gummiträd.

I min dröm flög jag och såg allt i färg. Under flykten svävade jag över det gula huset och dess trädgård var enorm; den liknade en plantage av röda rosor och brokiga zinnior. Och jag kände en förlösande frihet. Jag drömde så ända till den dag jag började skriva A CASA AMARELA. Jag skrev den snabbt och strukturerade den likt Joseph Conrads Mörkrets hjärta, i tre delar. I denna bok återskapade jag Macapá. Och jag drömde aldrig mer om det gula huset.

På samma sätt har jag haft andra fiktiva upplevelser. En av dem, en novell, var så övertygande att en vän till mig skrev och sa att hon tyckte synd om mig efter att ha läst den. Jag förklarade för henne att det rörde sig om en novell och att fiktion är uppfining, en lögn. Novellen, LÅNGT BORTOM MIG SJÄLV, publicerades i boken AMAZÔNIA.

LÅNGT BORTOM MIG SJÄLV

JAG HAR FÖRSÖKT SKRIVA FIKTION. Man behöver inte mycket för att producera. Det räcker att äta tillräckligt för att inte bli sjuk. Jag hade haft betydligt mer än så, men allt tog slut som genom ett trollslag. På en och samma dag förlorade jag jobb, kvinna, hem, mat och tvättad tvätt. Jag lärde känna Celina Madeira Machado Silva e Silva på Bar do Parque, mittemot Hotel Hilton Belém vid Praça da República. Hon var i sällskap med en typ stor som en elefanthona och en annan som var en ren ål. På den tiden publicerade jag några filmrecensioner i O Liberal och Celina var cineast. Samtalet blev långvarigt. Hon bjöd hem mig till sig nästa dag. Hon bodde i en herrgård i Nazaré. Fadern, vars mage höll på att sprängas av cancer, levde isolerad i väntan på att kasta in handduken. För att inte bli långrandig: Celina och jag gifte oss några dagar senare. Jag var hennes fjärde make. Celina hade letat efter en kamratlig fadersfigur. Celinas mor, en urfolksskvinna som hennes far köpt i Santarém, hade varit förslavad hela sitt liv, men dog inte förrän hon fött den upproriska dottern. Vid ankomsten från Portugal började Celinas far som bagare i Belém. År av sparande, genom att äta ruttna fruktrester och klä sig i endast två uppsättningar kläder, gjorde honom till en brödmagnat. Celina slösade bort förmögenheten och rände runt med sina vänner, "elefanthonan" och "darrockan". Hon var tiken i trion. Hon satte ett par älghorn i pannan på mig. Men vårt spel var tyst samförstånd. Hon hade lyft upp mig från rännstenen och använde mig som sexuell atlet.

Den morgonen tog jag bilen som Celina gett mig och körde till jobbet, en skum tidskrift som bara betalade mig med kuponger, även om det var där jag vilade mitt kadaver i ett förfallet litet rum längst bak i byggnaden innan jag träffade Celina. Jag hann precis se hur folk från arbetsdomstolen bar iväg med allt. Senare fick jag veta att redaktören hade vunnit ett arbetsrättsligt mål mot företagsägaren. Jag återvände hem. Jag kom på min fru stönande, påpålad av trädgårdsmästarens spett i vår heliga säng. Jag ville inte ställa till med scen. Jag kände mig sårbar och trött. Jag gick till köket för att dricka vatten. "Livet är ett förlorat spel; det bästa vi kan göra är att spela väl", tänkte jag. "Det litterära skapandet är min kyrka; och jag är prästen som håller mässan. Meningen med mitt liv är att skriva fiktion. Om jag inte skriver känner jag mig tom, som om jag faller ner i avgrunden, i intet. Därför behöver jag skapa. Och när jag befinner mig på den ideala platsen kan ingenting nå mig. Ingenting! Jag har alltid vetat att detta äktenskap bara är ett skydd mot regnet." Efter en stund gick jag tillbaka till rummet och hämtade mina saker. I vardagsrummet mötte jag Celina.

– Jag ger mig av nu, sa jag till henne. Jag trodde knappt mina öron när hon svarade.

– Hämtade du kläderna från tvätteriet? – Det var några kappor hon använde när hon reste och som jag fört till tvätten.

Vid det laget hade jag skaffat nya bekantskaper och en vän, en sann broder, som välkomnade mig i sitt hem. Min tid i Celinas hus gav mig möjligheten att förbereda mig för inträdesprovet till universitetet. Hon hade betalat förberedelsekursen och jag lyckades komma in på Federala Universitetet i Pará för att läsa journalistik. Det var på det sättet jag fick en plats på studenthemmet Casa do Estudante Universitário do Pará (Ceup).

Den där leriga aprilmorgonen sov Ceup fortfarande bakom den höga muren på Rua São Francisco i stadsdelen Campina. Det var ett komplex av tre byggnader: Casa Nova, som redan visade tecken på förfall; Vila Sapo, med fyra rum sida vid sida; och Casa Velha, en herrgård från 1800-talet i ruiner.

– Jag skulle vilja tala med ordföranden, sa jag till en utmärglad gammal man som dök upp i dörröppningen, immateriell som ett spöke.

Jag fördes till ett rum på tredje våningen i Casa Nova. Jag knackade på dörren. Två svarta, hungriga ögon uppenbarade sig. De tillhörde en lantarbetare med ett extremt platt huvud. Jag räckte honom brevet från rektoratet vid Federala Universitetet i Pará. Han läste det.

– Mitt namn är Ribamar, sa han och bjöd in mig i rummet.

Rummet stank av mögel, smutsiga kläder och fett. Mot väggen stod en cykel, prydd överallt. "Den ser ut som en nordöstbrasiliansk herdehatt", tänkte jag.

– Du ska till Rei Momos rum, sa ordföranden.

Rei Momos (Kung Momos) rum låg i Vila Sapo. Det var det första när man gick från Casa Nova mot Casa Velha. Det var låst. Ribamar knackade på dörren. Man hörde rörelse där inne och sedan öppnades dörren. Jag såg en uppenbarelse med utstående ögon, en medelålders man, storbuikig och skrämd.

– Det här är João. Han ska bo här, sa ordföranden.

– Här? – Rei Momo trodde inte sina öron. Sedan han kom från Santarém för tio år sedan hade han aldrig delat rum. Nu kom den där uppviglaren från Piauí med det pratet. – Ett ögonblick, sa Rei Momo och stängde dörren. Efter några minuter dök han upp igen. Han hade tagit på sig en skjorta och borstat håret. – Ni kan stiga på, bjöd han in oss.

Stanken av mögel var kvävande. På ena sidan av rummet fanns en säng med en bra madrass, täckt av utspridda trasor. På andra sidan, mot väggen, såg jag en sådan där tältsäng som man fäller ihop. Vid den bakre väggen reste sig en respektabel stapel böcker bredvid en garderob i ruiner, och i mitten av rummet stod ett litet bord belamrat med allt man kan tänka sig. Rei Momo hade satt sig på sängen medan ordföranden och jag stod upp.

– Jag har alltid bott ensam, sa Rei Momo vresigt.

– Det här behöver städas. Jag ska kalla till ett gemensamt arbetspass för att få ordning på det här rummet, sa ordföranden, som nyligen tillträtt. Jag fick senare veta att den tidigare ordföranden suttit på posten i tio år.

Rei Momo såg förskräckt på honom.

– Det behövs inget arbetspass. Vi två kommer att komma bra överens, sa jag och sträckte ut handen mot Rei Momo. Han verkade inte se min gest. – Det verkar som om vi båda gillar Fellini, jag pekade på en bokrygg som stack ut i boktraven. – Och oroa dig inte för ljud; jag tycker också om tystnad.

Jag föddes den 22 april 1939. Vi är nu den 22 april 1972. Jag är alltså 33 år gammal. Jag känner att jag redan har börjat vandra nerför livets backe. För att en författare ska behålla 21-åringens driv krävs stor hängivelse – en religiös hängivelse – till allt som rör det litterära skapandet: spartansk disciplin och hårt arbete likt en boxningsrond, utan andrum, kontinuerligt, mödosamt och aldrig missmodigt. Och det är så jag har gjort på Ceup, genom att ta vara på denna möjlighet som Gud gett mig. Slutet på mitt äktenskap tjänade till att jag upptäckte vad saker verkligen är värda. Ceup var den avtryckare jag behövde trycka av för att bli författare, och före det, Celina.

De bästa timmarna var i vargtimmen, när tystnaden lade sig över den lusiga hord som gömde sig där. Ibland satte jag mig framför TV:n för att se slutet på en film, eller så blev jag helt enkelt kvar där i Casa Novas entréhall, mest för ljuset från de många lysrören. Under ferierna, när alla åkte till sina hemstäder och Ceup lämnades nästan öde, vakade jag nätterna igenom och skrev, absolut trogen mig själv. Jag skrev varje dag, om än bara i några minuter. Om det inte gick, försökte jag nästa dag. Och jag sov mycket. Jag läste allt och uppmärksamt. Jag bad, mediterade, såg, hörde, kände, luktade, smakade, drack, åt, luffade, småpratade och skrev brev. Att skriva mättade mig aldrig. Jag nådde toppar av koncentration, klarsynthet och produktion som liknade ruset av den första gin fizz-drinken. Jag levde i nuet och åter nuet, själva livets ögonblick. Ingen nostalgi, ingen ånger, det förflutna bestod av det bästa som varit; inga drömmar, ty verkligheten gav intensiv njutning; ingen oro, ty det fanns ingen framtid; ingen vrede, ty vrede som väl satts i gång kan endast stoppas av döden – den är så förödande att den drabbar allt i sin närhet, inklusive objektet och subjektet; inga klagomål; inget läggande i andras liv, och jag lät inte andra lägga sig i mitt. Jag var bara en betraktare av verkligheten, även om jag ingrep i verkligheten närhelst jag fann det nödvändigt. Idag vet jag att man inte kan ingripa i verkligheten, ty verkligheten är. Vårt liv är bara vägen som leder till verkligheten. Till och med kvinnor blev för mig på den tiden abstraktioner, och det var bara genom att tänka på dem som jag vågade drömma. Jag drömde om en livskamrat, vän, älskarinna, den famn där jag kunde vila mitt huvud, som fortfarande värkte efter sidosprången. Hennes kärleks ljus som ledde mig genom de av livets vägskäl som var dränkta i mörker, som ledde mig vid handen, tryggt, och steg fram med mig i ljuset och på den säkra stigen. I mina inre djupdykningar såg jag mig också som barnens beskyddare, vänlig och barmhärtig, herre över mig själv, mäktig som en ängel, och skör, ty jag såg mig själv be om förlåtelse från alla jag förolämpat eller gjort illa.

Oftast livnärde jag mig på gammalt bröd som bagaren på hörnet alltid ordnade åt mig. Jag blev också vän med slaktaren, som gav mig ben som fortfarande hade utmärkta köttstycken kvar, vilka jag kokade och åt med det goda maniokmjölet som min familj skickade från Oiapoque, en stad i det federala territoriet Amapá. Ibland tjänade jag en slant inom media. Då åt jag lunch på Ver-O-Peso. En halvliter açaí-gröt med dourada-fisk, och somnade sedan utslagen av middagshettan ända till skymningen, då jag badade, klädde mig i de bästa kläderna jag ägde och gick till Cosa Nostra för att prata med bartendern, min vän. Men för det mesta levde jag mitt liv nästan som en eremit, nästan utan att delta i den uppståndelse som alltid rådde på Ceup. Mitt deltagande i husets vardag var mer som en åskådare. Händelserna avlöste varandra som korgarna på ett rullande pariserhjul. Fast jag brydde mig inte om dem. De påverkade helt enkelt inte mitt liv. Jag var där med ett mål och tills jag nådde det levde jag intensivt i mitt inre. Vardagen på Ceup ändrade inte flödet i min inre flod. Men jag dissekerade huvudpersonerna i dessa episoder och ibland förde jag anteckningar om dem.

En natt vaknade jag av hemska skrik vid dörren. Jag öppnade den och möttes av en kvinna insvept i en smutsig filt, full av fläckar från gammal säd, som bönföll om hjälp. Mão de Sucuri (Anakondahand), en herde och vår granne, hade tagit med sig kvinnan till sitt rum, där han bodde med Punheteiro (Runka-Lasse), som onanerade hela natten medan Mão de Sucuri arbetade på de horor han tog med dit. Den natten ville Mão de Sucuri, som hade fått det smeknamnet för att han mjölkat så många kor att han fått enorm styrka i händerna, att kvinnan skulle suga av honom. Hon skämdes för att göra det inför Punheteiro. Trots att han knappt kunde stå upp av fylla, immobiliserade Mão de Sucuri henne i sin hängmatta – lika ren som filten hon svept in sig i under flykten – och bet henne hårt i baken. Sedan tvingade han ut henne naken i kylan med örfilar. Hon hade lyckats få med sig filten och när hon befann sig ute i det fria började hon skrika. Mão de Sucuri föll i koma i hängmattan och Punheteiro drog en vild runk åt den nakna hydda som nyss strukit förbi hans näsa.

En annan natt i Casa Nova började "Doktorn", även känd som "Spermiekuratorn", att vråla. Han ville bli plastikkirurg. Han lyckades komma in på universitetet efter tolv försök vid inträdesprovet. Han badade aldrig och påminde om en bit talg. Han sa till alla att han sålde sperma för artificiell insemination. Han fick torkat kött från Maranhão och förvarade det ovanpå ett kylskåpsvrak. Varje dag tog han fram några bitar som han kokade och åt med maniokmjöl. En dag började råttor slåss om det torkade köttet och en föll ner på Spermiekuratorn, som vaknade med en råtta i ansiktet.

I augusti inträffade fallet med "Prästen". En dag befann jag mig i salen i Casa Velha. Duende (Tomten) lutade sig mot fönstret. Det var mitt på dagen och solen var stark nog att steka ägg.

– Jag ger det inte en vecka förrän Prästen förs till dårhuset, sa Duende, en rödbrusig och liten man från Goiás som bara bar långärmade skjortor knäppta vid handlederna och i kragen, även i fyrtiofemgraders värme. Tre dagar senare var det fullt upplopp i Casa Velha. Fyra vårdare dök upp, satte Prästen i tvångströja och försvann. Den kvällen träffade jag Duende och frågade honom hur han visste om Prästens inläggning.

– Han gick omkring i långärmad skjorta knäppt vid handlederna och i kragen i gassande middagssol, sa han.

Jag var den sista personen som talade med Duende, som bodde ensam i ett stort rum i Casa Velha. Eftersom han hade tappat bort dörrnyckeln gick han in i rummet genom ett hål i fönstret, täckt med en bit plywood. Duende hade varit försvunnen i tre dagar. Den morgonen skymtade herr Miguer, den senige städaren, en rörelse i Duendes rum genom en springa i fönstret. Han tittade närmare och såg en råtta som bitit sig fast i ett ben. Han fokuserade blicken och urskiljde en hängd man, med råttor här och var på kroppen, särskilt i ansiktet. Herr Miguer gav ifrån sig ett pip likt sina gnagarbröder och slog larm. Det var en förlust för Rei Momo, eftersom Duende brukade föra milslånga diskussioner med honom om Krishnamurti, vars alla böcker han hade läst. Ironiskt nog var Krishnamurti hans ångest.

När jag inte var på Ceup var jag på universitetet. Jag hade en lärarinna som var fet som en ko och som höll debatter om marxism utan att någonsin ha läst Kapitalet. Hon levde med en mager kvinnlig student, som den feta kvinnan tog tag i i fakultetens korridorer och gav skandalösa kyssar. Under tre terminer kände jag mig förföljd av en lärare i teknik-någonting, en homosexuell, halt man med en förtvinad skinka som var analfabet. En dag i badrummet tog jag tag i honom i håret och tvingade honom att dricka vatten ur toalettstolen. Ett helgonlikt botemedel. En annan oförglömlig mästare var en idiot född i Piauí, utbildad i Goiás och doktorerad vid något av de universitet som ligger bortglömda längs vägarna i USA. Typen undervisade i ett ämne kallat "Studier av brasilianska problem". Hans lektioner var undantagslöst ett prisande av militärdiktatorernas monumentala byggprojekt. På kvällen befriade jag mig från allt detta med en god gin fizz på Cosa Nostra, på husets bekostnad.

Rei Momo dog på julen det sista året av min vistelse på Ceup. Han föll som en skadeskjuten fågel framför rummets nakna vägg, där hans skatt alltid funnits. Rei Momo var en boktjuv. Han ägde en stapel på två tusen volymer. När jag flyttade in i hans rum var jag tvungen att sätta Sequoia på plats. Sequoia hade till och med piskat Rei Momo med ett bälte en gång. Men då bodde jag inte på Ceup än. Jag var amatörboxare och närhelst jag kunde var jag där med gänget från Joe Louis. Jag gjorde slut på Sequoia med bara en örfil. Han gav inte igen. Han sket ner sig av rädsla. Så han lät Rei Momo vara i fred. Jag tyckte om att prata med Rei Momo, som verkligen levde som en kung. Han skrev in sig på en enda kurs vid universitetet och låtsades studera. Hans familj höll honom där för att de ansåg honom vara mentalt efterbliven. Han brydde sig inte. Han fick ett relativt tilltaget underhåll. Han tillbringade sina eftermiddagar med att kallprata vid tacacá-stånden och med väktarna i omgivningen. Nåväl, Sequoia flyttade. Han passade på att ge Rei Momo en dödsstöt. I vargtimmen den julen, när han steg in i det kyffe där vi grävde ner oss, fann Rei Momo en lapp fastsatt med tejp på den nakna väggen där böckerna alltid hade stått – det första Rei Momo kontrollerade när han kom in i rummet. "Tack för böckerna, din galna bög", stod det på lappen.

Vet ni hur Ernest Hemingway dog? Enligt Milt Machlin i boken Hemingway's Private Hell var det tidigt på morgonen. "Han gick ner till vapenrummet och tog fram ett av sina favoritgevär ur skåpet, en Angelini & Bernardon kaliber tolv, specialtillverkad för honom. Det var ett vackert vapen, och han behandlade det alltid med den vördnad man visar ett religiöst föremål. Han laddade det med två patroner, förde sedan in båda piporna i munnen och tryckte av båda avtryckarna samtidigt." Det fanns en tid då jag tänkte ta livet av mig. Jag ägde – och det var en av mina små rikedomar – en pistol, en Taurus PT 58. Om jag ville begå självmord som Hemingway skulle jag vara tvungen att sätta pipans mynning mot gommen, så att kulan gick genom hjärnan. Man känner ingenting. De som blev kvar skulle snart glömma mig. Eftersom min familj är från Oiapoque och mycket fattig, skulle jag begravas som okänd och på så sätt försvinna utan spår. Jag övervägde faktiskt detta under den tid då den där tiken, den där jäkla urkvinnan, den förbannade horan, knuffade mig tillbaka till rännstenen efter nästan ett furstligt år. Men nu är jag tacksam mot henne. Hon hjälpte till mycket. Och i slutändan bär vi själva ansvaret för vad vi går igenom. Innan jag lärde känna Celina hade jag suttit på en stol och stirrat in i en vägg. Lyckligtvis lyssnade jag på Wolfgang Amadeus Mozart. Pianokonsert i d-moll. Bortom väggen råder en blå skymning. Mörkblå. Jag tog min italienska fällkniv, en annan juvel jag äger, och högg mot himlen. Blodet rann från snittet. Och det intensiva blå stänkte på mig. Jag gick genom Ceups port och tog Rua São Francisco, sedan Avenida Almirante Tamandaré fram till Avenida Presidente Vargas. Jag satte mig på en liten bänk på Milano och beställde en liten Antarctica. "Som jag ska hämnas!" tänkte jag, för jag hade precis fått en plats på O Liberal. Jag hade garanterad inkomst nu. Jag behövde bara skriva en roman som sålde som Hundra år av ensamhet, som nybakat bröd. Sedan skulle jag köpa en yacht för att luffa runt i hela Amazonas och Karibien.