CONTO/Vaga-lumes piscando no Cerrado – em homenagem ao escritor sueco Stieg Larsson

Capa da edição do Clube de Autores: Tuiuiú Crucificado, grafite sobre tela do gênio do pincel e espátula do Amapá, Amazônia, Olivar Cunha
(Omslaget till Clube de Autores-utgåvan: Korsfäst Tuiuiú, graffiti på duk av penselns och palettknivens geni från Amapá i AM, Olivar Cunha)

RAY CUNHA 

BRASÍLIA, 10 DE JUNHO DE 2026 – Vaga-lumes piscando no Cerrado é um conto policial que faz parte de TRÓPICO, coletânea publicada no Clube de Autores, amazon.com.br e amazon.com 

NÃO HAVIA MOVIMENTO algum no café, exceto pelo homem, já com certa idade, sentado à mesa junto à vidraça, em uma posição em que podia descortinar o corredor lá fora. Bebericava um espresso, chupando-o aos pouquinhos. Era quase que completamente calvo e deixara a parte cabeluda crescer, parecendo uma moita em meia lua. Tinha as mãos sólidas, grandes e peludas, como todo o resto do corpo. Terminou o café e ficou fazendo que lia a quarta capa do primeiro caderno do Correio Braziliense, de modo que quem chegasse visse a capa do jornal. Precisamente às 9h59 chegou outro sujeito e se dirigiu para a mesa ocupada pelo homem calvo, que o vira ainda no corredor e olhara para seu relógio.

– Você toma um cafezinho? – o calvo perguntou.

– Sim – disse o outro.

O calvo fez sinal para a garçonete e pediu mais um espresso.

– Cem mil; metade agora e a outra metade quando meu cliente souber que o velho viajou – o calvo disse, baixinho.

– Combinado – o outro respondeu. Era alto e magro, usava chapéu de feltro de abas curtas e seus olhos eram pretos e mortiços.

– Quando eu entregar a outra metade, depois do negócio feito, você vai sumir de Brasília – disse o sujeito calvo, sempre baixinho.

– Já estou com passagem comprada para viajar hoje à noite mesmo pro Recife.

 – Esta pasta aqui contém R$ 50 mil, o endereço do spa onde o velho está, foto, instruções sobre como chegar a ele e pentobarbital. Não falhe!

– Nunca falhei – disse o outro, secamente.

Chegaram mais fregueses. Os dois saíram. O homem calvo se dirigiu para o oitavo andar da Business Center Tower, do Centro Empresarial Brasil 21, no Setor Hoteleiro Sul, a poucos passos da cafeteria. Na recepção, identificou-se como Carlos e ficou esperando. Logo depois foi introduzido a uma sala de reunião, onde aguardou cerca de meia hora, ao cabo da qual um homem ainda jovem entrou na sala. Trajava-se de terno azul marinho de algodão, bem cortado. Seus cabelos, negros, eram sedosos e bem penteados.

– Tudo certo – disse o sujeito calvo.

– Já fiz o depósito – o outro respondeu.

– Ele vai lá dez minutos do fim do horário de visita – volveu o calvo.

“Nunca mais esse filho da puta vai desligar a televisão e me mandar estudar, nem me pôr de castigo, nem suspender minha mesada, nem impedir que eu faça retiradas, e muito menos irá ao cartório colocar uma aliança na quenga” – pensou o homem jovem, esfregando a mão e imaginando tudo o que poderia fazer com o patrimônio avaliado em 10 milhões de reais.

No dia seguinte, uma nota no Correio Braziliense informava o passamento do empresário, membro informal do Clube dos Pioneiros. Causa mortis: colapso cardíaco.

Na noite anterior, logo que soube da morte de um hóspede, a proprietária do spa, Mariza Pereira, delegada aposentada da Polícia Civil, chamou seu amigo, o delegado Gabriel Silva, da Homicídios.

– Não deixe tocarem em nada; vou providenciar a necropsia do cadáver. Também vou fazer uma varredura na vida do filho único do pioneiro aqui – disse o delegado.

– Vamos tomar café na minha sala – propôs a elegante dona do spa, meneando a cabeça para ajeitar a bela juba dourada. Era uma louraça madura; uma cirurgia plástica cingira-lhe leve e constante sorriso, quase imperceptível, como o da Mona Lisa.

– Essa história está cheia de furos – o delegado murmurou. “Se foi mesmo aquele playboyzinho, ele vai gastar o dinheiro da herança com advogados e carcereiros corruptos” – pensou, aspirando o aroma do Illy, tirado na pequena máquina. Pela vidraça, podia-se descortinar, ao longe, a miríade de luzes do Lago Sul, como vaga-lumes piscando no cerrado. 

NOVELL/Eldflugor som blinkar i Cerradon – tillägnad den svenske författaren Stieg Larsson

RAY CUNHA

BRASÍLIA, den 10 juni 2026 – Eldflugor som blinkar i Cerradon är en kriminalnovell som ingår i TRÓPICO, en novellsamling som publicerats av Clube de Autores, amazon.com.br och amazon.com

Det var ingen rörelse alls i kaféet, förutom mannen, redan något till åren kommen, som satt vid bordet intill glasfönstret i en position där han kunde överblicka korridoren utanför. Han smuttade på en espresso, tog små klunkar i taget. Han var nästan helt skallig och hade låtit det hår som återstod växa ut, så att det liknade en halvmåneformad buske. Hans händer var kraftiga, stora och håriga, precis som resten av kroppen. 

Han drack upp kaffet och låtsades läsa baksidestexten på första delen av Correio Braziliense, så att den som kom in skulle se tidningens förstasida. Precis klockan 9.59 anlände en annan man och gick fram till bordet där den skallige satt. Denne hade sett honom redan ute i korridoren och kastat en blick på sin klocka. 

– Tar du en kopp kaffe? – frågade den skallige. 

– Ja – svarade den andre. 

Den skallige gav servitrisen en vink och beställde ännu en espresso. 

– Hundratusen; hälften nu och resten när min klient får veta att den gamle har rest vidare – sade den skallige lågmält. 

– Överens – svarade den andre. Han var lång och smal, bar en filthatt med kort brätte och hade svarta, livlösa ögon. 

– När jag lämnar över den andra hälften, efter att jobbet är gjort, försvinner du från Brasília – sade den skallige, fortfarande med låg röst. 

– Jag har redan köpt biljett för att resa till Recife i kväll. 

– Den här portföljen innehåller 50 000 reais, adressen till spa-anläggningen där den gamle befinner sig, ett foto, instruktioner om hur du hittar honom och pentobarbital. Misslyckas inte! 

– Jag har aldrig misslyckats – sade den andre torrt. 

Fler gäster började komma in. De båda männen gick därifrån. Den skallige tog sig till åttonde våningen i Business Center Tower i företagskomplexet Brasil 21, i Setor Hoteleiro Sul, bara några steg från kaféet. I receptionen presenterade han sig som Carlos och blev sittande i väntan. Kort därefter visades han in i ett sammanträdesrum, där han fick vänta ungefär en halvtimme. Sedan kom en fortfarande ganska ung man in i rummet. Han bar en välskräddad mörkblå kostym i bomull. Hans svarta hår var silkeslent och välkammat. 

– Allt är ordnat – sade den skallige. 

– Jag har redan gjort insättningen – svarade den andre. 

– Han går dit tio minuter före besökstidens slut – fortsatte den skallige. 

”Aldrig mer ska den där jäveln stänga av tv och säga åt mig att studera, sätta mig i husarrest, dra in min veckopeng, hindra mig från att ta ut pengar eller gå till notarien för att sätta en vigselring på den där horan”, tänkte den unge mannen medan han gnuggade händerna och föreställde sig allt han skulle kunna göra med förmögenheten, värderad till tio miljoner reais. 

Nästa dag meddelade en notis i Correio Braziliense att affärsmannen, en informell medlem av Pionjärernas Klubb, hade avlidit. Dödsorsak: hjärtkollaps. 

Kvällen innan, så snart hon fick veta att en av gästerna hade dött, kallade spa-anläggningens ägare, Mariza Pereira, pensionerad kommissarie vid civilpolisen, på sin vän, kommissarie Gabriel Silva från mordroteln. 

– Låt ingen röra någonting; jag ska ordna med obduktionen av kroppen. Jag tänker också granska pionjärens ende sons liv i detalj – sade kommissarien. 

– Vi tar en kopp kaffe på mitt kontor – föreslog den eleganta spaägaren och skakade lätt på huvudet för att rätta till sin vackra gyllene hårman. Hon var en mogen blondin; en plastikkirurgisk operation hade gett henne ett svagt och ständigt närvarande leende, nästan omärkligt, som Mona Lisas. 

– Den här historien är full av hål – mumlade kommissarien. 

”Om det verkligen var den där lilla playboyen kommer han att slösa bort arvet på advokater och korrupta fångvaktare”, tänkte han medan han drog in aromen från Illy-kaffet som bryggdes i den lilla maskinen. 

Genom glasfönstret kunde man långt borta skymta myriader av ljus från Lago Sul, som eldflugor som blinkade i Cerradon.