Conto PLANALTO EM CHAMAS em sueco

Capa de TRÓPICO na edição do Clube de Autores, com o belo grafite
sobre tela TUIUIÚ CRUCIFICADO, do artista plástico Olivar Cunha

RAY CUNHA 

BRASÍLIA, 11 DE SETEMBRO DE 2026 – Devido ao crescente número de visitantes da Suécia no meu blog (raycunha.com.br), certamente brasileiros que moram naquele país europeu, ou suecos que dominam português, publico, hoje, o conto PLANALTO EM CHAMAS, do livro TRÓPICO, em sueco. Segue o conto em português seguido em sueco. 

ASSIM QUE FOI absolvido na Comissão de Ética da Câmara dos Deputados abriu um grande sorriso e elevou a mão direita fechada, como fazia Pelé. A diferença é que Pelé é o maior atleta de todos os tempos. E não deverá ser ultrapassado. Ao passo que o braço peludo do deputado corpulento e branco, quase albino, remetia à pata de um porco Yorkshire. O gesto continha alguma coisa indecente. Os “trouxas”, como ele chamava a todos que não fossem da organização à qual pertencia, iludiram-se pensando que o pegariam com míseros 10 mil reais. Fora flagrado com um depósito de 10 mil reais na sua conta bancária, feito por um dos operadores da sangria na Petrobras. A oposição – aquilo era oposição, mesmo? – fez a maior grita e ele teve que enfrentar, enfrentar não, apenas teve que passar por aquele tédio, que era a encenação da Comissão de Ética. Não havia o que temer, o país estava todo aparelhado; os três poderes, inclusive as Forças Armadas, já estavam beijando as mãos do presidente da República e do ministro da Defesa. O Supremo, a Receita, o BNDES, tudo estava aparelhado. Temer o quê? O poder, especialmente o poder de esmagar quem atravessasse seu caminho, excitava-o. Lembrou-se da sua sobrinha, gostosa que só ela, 17 anos. Seu irmão caipira enviara-a para fazer o vestibular na UnB. Sua esposa teve que passar uma semana fora, ele dispensou a empregada e no primeiro dia sozinho com a sobrinha imobilizou-a e em meio a uma tonelada de “não, titio” estuprou-a durante aquela semana inteira, deixando bem claro que se desse com a língua nos dentes seria morta. Simples assim. Quando a esposa do Yorkshire chegou, a menina disse que precisava ir à sua casa, conseguiu dinheiro, foi-se embora, e, em casa, se matou. Ironia, havia furtado o revólver do bicho e se matou com ele. Ficou por isso mesmo, pois ela não deixou um bilhete sequer, mas somente o revólver. E depois ele era da cúpula da organização, pois o projeto para calar a imprensa não era dele, tanto o que tramitava na Câmara quanto o de calar a boca da mídia por meio de verba pública? “A esmagadora maioria dos jornalistas, especialmente donos de empresas jornalísticas, é de putas, daquelas que chupam durante três horas seguidas e ainda perguntam se estão chupando direito” – dizia. Chegava a Brasília terça-feira à tarde e retornava para São Paulo quinta-feira à noite. Às quintas-feiras à tarde já só ficavam ele e o chefe de gabinete. Estavam os dois, lá, e o Yorkshire começou a arrumar sua maleta. Era uma maleta especial. Embutidos no seu couro, o porco traficava, a cada saída de Brasília, 10 mil dólares, em cédulas de 1 mil dólares, lavados na agência de publicidade do seu cunhado, em São Paulo.

Os três estudantes chegaram por volta das 14 horas, pela entrada do Senado. A segurança, uma senhora de nariz empinado, olhou suas carteiras de identidade e perguntou a cada um deles aonde iam. À biblioteca, responderam. Passaram pelo detector de metais, sempre sob o olhar vigilante do magote de seguranças, que pareciam se esforçar para parecerem policiais de verdade, e foram diretamente para a Câmara, tomaram a esteira rolante para o Anexo IV e pouco depois entraram no corredor do pavimento onde ficava o gabinete do deputado Yorkshire. Quase não havia movimento naquela hora. Um deles se atrasou e ficou em um ponto de onde podia ver o hall e o corredor. Os outros dois foram entrando no gabinete. Enquanto um cumprimentava o chefe de gabinete e lhe desferia, com a mão esquerda, forte pancada na nuca, o outro estava prestes a fazer a mesma coisa com o deputado. Corpulento, com pescoço de touro, o Yorkshire ficou apenas tonto, mas quando ia reagir recebeu tremenda estocada de caneta Bic na glote e começou a estrebuchar. Lembrava porco morto na roça; depois de uma porretada na cabeça levou uma peixeirada no pescoço. Ele se levantou, guinchando pela glote, derrubou tudo ao seu redor, recebeu um telefone nas orelhas e desabou na sua grande mesa, sempre guinchando, até ficar quieto. O assassino tirou da sua mochila uma faixa e a abriu sobre a mesa, na frente do cadáver, que se tornara ainda mais monstruoso. A faixa dizia: “Comando de Caça aos Corruptos. Este canalha é o primeiro de muitos que irão tombar!” Quando o assassino saiu da sala do deputado o chefe de gabinete começava a recobrar os sentidos, então o atingiu no bulbo occipital, próximo ao nervo vago; quem conhece acupuntura sabe que se trata do ponto da viúva, o VG-15.

Ligaram para o que ficara no corredor. Tudo tranquilo. Tomaram novamente as escadas e saíram pela portaria do Anexo IV, onde um automóvel negro já os aguardava. Dentro do carro tiraram as perucas, barbichas e óculos escuros. Estavam na faixa dos 30 anos. O do volante parecia ter o dobro da idade deles. Entraram no túnel do Itamaraty e pegaram o Eixo Monumental, ladearam a Praça dos Três Poderes até o Palácio do Planalto e dobraram à esquerda, seguindo novamente pelo Eixo Monumental. Antes de chegarem à Rodoviária do Plano Piloto, dobraram à esquerda, em direção ao Setor de Autarquias Sul. A temperatura ficara insuportável e o chão de concreto do Conjunto Cultural da República parecia em chamas. 

PLANALTO I LÅGOR 

RAY CUNHA 

BRASÍLIA, 11 SEPTEMBER 2026 – På grund av det växande antalet besökare från Sverige på min blogg (raycunha.com.br), säkerligen brasilianare som bor i detta europeiska land eller svenskar som behärskar portugisiska, publicerar jag i dag novellen PLANALTO I LÅGOR, ur boken TRÓPICO, på svenska. Här följer novellen först på portugisiska och därefter på svenska. 

SÅ FORT HAN BLEV frikänd av deputeradekammarens etikkommission log han brett och höjde sin knutna högra hand, precis som Pelé brukade göra. Skillnaden var att Pelé är den störste idrottaren genom tiderna. Och han lär inte bli överträffad. Den kraftige, vite, nästan albinolike deputeradens håriga arm däremot förde tankarna till tassen på ett Yorkshire-svin. Gesten hade något oanständigt över sig. 

”De dumma”, som han kallade alla som inte tillhörde den organisation han själv var medlem av, hade trott att de skulle få fast honom för ynka tiotusen real. Han hade ertappats med en insättning på tiotusen real på sitt bankkonto, gjord av en av de mellanhänder som dränerade Petrobras. Oppositionen – var det verkligen opposition? – hade fört ett fruktansvärt liv och han hade tvingats möta, möta var kanske för mycket sagt, han hade bara behövt genomlida den där tråkigheten som var etikkommissionens föreställning. 

Det fanns inget att frukta, hela landet var redan under kontroll; de tre statsmakterna, inklusive de väpnade styrkorna, hade redan börjat kyssa republikens presidents och försvarsministerns händer. Högsta domstolen, skattemyndigheten, BNDES, allt var under kontroll. Vad skulle han vara rädd för? 

Makten, särskilt makten att krossa den som kom i hans väg, eggade honom. Han tänkte på sin brorsdotter, så förbannat läcker, sjutton år gammal. Hans lantlige bror hade skickat henne till Brasília för att göra antagningsprovet till UnB. Hans hustru var tvungen att vara borta i en vecka. Han skickade hem hembiträdet och redan den första dagen han var ensam med brorsdottern höll han fast henne och, mitt bland en hel ocean av ”nej, farbror”, våldtog han henne under hela den veckan. Han gjorde det mycket klart att om hon öppnade munnen skulle hon dö. 

Så enkelt var det. 

När Yorkshire-svinets hustru kom tillbaka sade flickan att hon behövde åka hem till sig. Hon fick pengar och gav sig av. Hemma tog hon sitt liv. 

Ironiskt nog hade hon stulit odjurets revolver och skjutit sig med den. Det blev inget mer av saken, eftersom hon inte hade lämnat efter sig så mycket som en lapp, bara revolvern. 

Och sedan var han en del av organisationens ledning. Projektet att tysta pressen var ju inte hans – vare sig det som behandlades i kammaren eller planen att få medierna att tiga genom offentliga bidrag? 

”Den överväldigande majoriteten av journalisterna, särskilt ägarna till medieföretagen, är horor, sådana som suger i tre timmar i sträck och ändå frågar om de gör det ordentligt”, brukade han säga. 

Han anlände till Brasília på tisdagseftermiddagarna och återvände till São Paulo på torsdagskvällarna. På torsdagseftermiddagarna var det bara han och stabschefen kvar. 

De var där båda två, och Yorkshire började packa sin portfölj. Det var en särskild portfölj. Insytt i lädret smugglade svinet, varje gång han lämnade Brasília, tiotusen dollar i sedlar på tusen dollar vardera, pengar som tvättats genom hans svågers reklambyrå i São Paulo. 

De tre studenterna anlände omkring klockan två på eftermiddagen via senatens ingång. Säkerhetsvakten, en kvinna med uppnäsa, tittade på deras identitetskort och frågade var och en av dem vart de skulle. 

Till biblioteket, svarade de. 

De passerade metalldetektorn, hela tiden under den vaksamma blicken från den flock säkerhetsvakter som verkade anstränga sig för att se ut som riktiga poliser, och gick direkt till deputeradekammaren. De tog rullbandet till bilaga IV och kom kort därefter in i korridoren på den våning där deputeraden Yorkshires kontor låg. 

Det var nästan ingen rörelse där vid den tiden. 

En av dem blev försenad och stannade på en plats där han kunde se både hallen och korridoren. De två andra gick in på kontoret. 

Medan den ene hälsade på stabschefen och gav honom ett kraftigt slag i nacken med vänster hand, var den andre på väg att göra samma sak med deputeraden. 

Den kraftige Yorkshire, med tjurnacke, blev bara omtöcknad, men när han skulle reagera fick han en våldsam stöt med en Bic-penna mot struphuvudet och började sprattla. 

Han påminde om ett dött svin på landsbygden; efter ett slag i huvudet fick han ett knivhugg i halsen. 

Han reste sig, tjöt genom struphuvudet, välte allt omkring sig, fick en telefon slungad mot öronen och föll samman över sitt stora skrivbord, fortfarande tjutande, tills han blev tyst. 

Mördaren tog fram ett banderolltyg ur sin ryggsäck och bredde ut det över bordet, framför liket, som hade blivit ännu mer monstruöst. 

På banderollen stod: 

”KOMMANDOT FÖR JAKTEN PÅ DE KORRUPTA. DEN HÄR SKURKEN ÄR DEN FÖRSTE AV MÅNGA SOM KOMMER ATT FALLA!” 

När mördaren lämnade deputeradens rum började stabschefen återfå medvetandet. Då slog han honom mot nackens förlängda märg, nära vagusnerven; den som kan akupunktur vet att det är änkepunkten, VG-15. 

De ringde till den som hade stannat i korridoren. 

Allt lugnt. 

De tog trapporna igen och gick ut genom entrén till bilaga IV, där en svart bil redan väntade på dem. 

Inne i bilen tog de av sig perukerna, hakskäggen och de mörka glasögonen. De var omkring trettio år gamla. Mannen bakom ratten såg ut att vara dubbelt så gammal som de. 

De körde in i Itamaratytunneln och tog Eixo Monumental. De körde längs Praça dos Três Poderes, förbi Planaltopalatsset, och svängde vänster, tillbaka ut på Eixo Monumental. 

Innan de kom fram till Rodoviária do Plano Piloto svängde de vänster, mot Setor de Autarquias Sul. 

Temperaturen hade blivit outhärdlig och betonggolvet vid Kulturkomplexet República såg ut att stå i lågor.