Gritos e sussurros

Lembranças gritam quando o presente começa a parar; viram sussurros

RAY CUNHA 

BRASÍLIA, 27 DE MAIO DE 2026 – Rasguei os bruxos chineses da estante, da mesma forma que o poeta Isnard Brandão Lima Filho. A noite já se instalou no Sudoeste, bairro de Brasília/DF, suavemente. Não há estrelas e o azul escuro do início da noite já se diluiu. Só na minha alma há azul, tão azul que escorre e, como um rio, desemboca no mar. 

Sinto sabor de gin fiz e ouço a voz de Fernando Canto. Nós dois nos encharcamos de gin, gin inglês, até de madrugada. Sempre que nos encontrávamos lembrávamos do poeta Isnard Lima. Certa vez, o poeta dirigia seu carro com o pintor Olivar Cunha. O carro capotou e o poeta foi parar em uma cerca de arame farpado e ficou ali, durante algum tempo, parecendo roupa estendida em um varal. Lembramos disso. 

Não sei o que eram os bruxos chineses do Isnard. Os meus são essas lembranças que insistem em povoar minha mente nas noites abismais, lembranças que só tomamos ciência por causa dos gritos e sussurros. Os gritos e sussurros de Ingmar Bergman foram substituídos por literatura, também sueca, Stieg Larsson e Lisbeth Salander. Adoro Salander. Não sinto tesão por ela, apenas gostaria de bater um longo papo com ela, na cozinha, tomando café ou chá. 

Os sussurros, ouço-os tão nítidos! Vêm de alcovas, de madrugadas, de cheiro de mulher nua, de rosas vermelhas colombianas, de Charles Aznavour cantando uma canção triste que se passa em Veneza, da explosão do acme e do vazio que advém, e que só pode ser preenchido por um poema. 

Certa vez perguntei ao poeta Max Martins que valor prático poderia ter um poema e ele me respondeu que um poema não vale 10 reais, nem um quilo de feijão; um poema tem apenas emoção. Acho que é por isso que um poema pode mudar uma vida. Se não uma vida, mas, pelo menos, pode fazer uma mulher sorrir, e nada é mais valioso do que fazer uma mulher feliz. Se um homem tem o poder de fazer uma mulher rir é um homem poderoso. 

O problema é quando esses sussurros se transformam em gritos. Pode acontecer também o contrário e os gritos se tornarem sussurros, e é isso que sempre acontece. Quando rasgamos os bruxos chineses da estante é como o interior de uma luta marcial, com gritos lancinantes e explosões, até a tempestade amainar e se tornar sussurros. 

Ouço-os nitidamente. Vêm do passado, de toda parte. Acho que as lembranças crescem quando o presente começa a parar, quando, no caminho, surge um chavascal, quando ladrões, assassinos, mantêm presos políticos, quando ouvimos choro de criança. Choro de criança que está sofrendo é insuportável. 

Ainda bem que sou poeta e ficcionista; assim, posso criar personagens que conversam comigo, e, ainda, há pessoas que me amam, e, o mais importante de tudo, gosto da solidão, pois, na solidão, somos só nós com nós mesmos, com toda a nossa brutalidade, nossa sujeira, e nosso perdão, afinal, cometemos erros; às vezes, erros imperdoáveis, porque somos ignorantes. O tempo nos mostra a correção de rumo. 

O tempo é apenas uma sensação. É o agora. E é agora que a química do ato de rasgar os bruxos chineses acontece. Então, o absurdo dá lugar, novamente, à noite. Surgiram algumas estrelas e azul. E, os gritos, descubro que ecoam na minha alma. Já são sussurros. 

Skrik och viskningar 

RAY CUNHA 

BRASÍLIA, 27 MAJ 2026 – Jag rev sönder de kinesiska trollkarlarna från bokhyllan, på samma sätt som poeten Isnard Brandão Lima Filho gjorde. Natten har redan lagt sig över Sudoeste, en stadsdel i Brasília/DF, mjukt och stilla. Det finns inga stjärnor och den mörkblå tonen från kvällens början har redan lösts upp. Bara i min själ finns blått, så blått att det rinner över och, som en flod, mynnar ut i havet. 

Jag känner smaken av gin fizz och hör Fernando Cantos röst. Vi båda dränkte oss i gin, engelsk gin, ända fram till gryningen. Varje gång vi träffades mindes vi poeten Isnard Lima. En gång körde poeten sin bil tillsammans med målaren Olivar Cunha. Bilen voltade och poeten kastades in i ett taggtrådsstängsel där han blev hängande en stund, som tvätt upphängd på en klädstreck. Vi mindes det. 

Jag vet inte vad Isnards kinesiska trollkarlar egentligen var. Mina är dessa minnen som envisas med att befolka mitt sinne under de avgrundslika nätterna, minnen som vi bara blir medvetna om genom skrik och viskningar. Ingmar Bergmans skrik och viskningar har ersatts av litteratur, också svensk, Stieg Larsson och Lisbeth Salander. Jag älskar Salander. Jag känner ingen lust till henne; jag skulle bara vilja ha ett långt samtal med henne i köket, över kaffe eller te. 

Viskningarna hör jag så tydligt! De kommer från alkover, från gryningar, från doften av en naken kvinna, från röda colombianska rosor, från Charles Aznavour som sjungeren sorgsen sång som utspelar sig i Venedig, från explosionen av klimax och tomheten som följer, en tomhet som bara kan fyllas av en dikt. 

En gång frågade jag poeten Max Martins vilket praktiskt värde en dikt kunde ha, och han svarade att en dikt inte är värd tio reais, inte ens ett kilo bönor; en dikt har bara känsla. Jag tror att det är därför en dikt kan förändra ett liv. Om inte ett liv, så åtminstone få en kvinna att le, och inget är mer värdefullt än att göra en kvinna lycklig. Om en man har förmågan att få en kvinna att skratta, då är han en mäktig man. 

Problemet är när dessa viskningar förvandlas till skrik. Men det motsatta kan också hända: skriken blir viskningar, och det är precis vad som alltid sker. När vi river sönder de kinesiska trollkarlarna från bokhyllan är det som insidan av en kampsportstrid, med genomträngande skrik och explosioner, tills stormen lugnar sig och förvandlas till viskningar. 

Jag hör dem tydligt. De kommer från det förflutna, från alla håll. Jag tror att minnena växer när nuet börjar stanna upp, när en gyttjig träskmark dyker upp längs vägen, när tjuvar och mördare håller politiska fångar inspärrade, när vi hör ett barn gråta. Ett barns gråt när det lider är outhärdlig. 

Som tur är är jag poet och romanförfattare; därför kan jag skapa gestalter som talar med mig, och dessutom finns det människor som älskar mig, och viktigast av allt: jag tycker om ensamheten, för i ensamheten är vi bara oss själva med oss själva, med all vår brutalitet, vår smuts och vår förlåtelse, eftersom vi begår misstag; ibland oförlåtliga misstag, därför att vi är okunniga. Tiden visar oss vägen tillbaka. 

Tiden är bara en känsla. Det är nuet. Och det är nu som kemin i handlingen att riva sönder de kinesiska trollkarlarna sker. Då lämnar det absurda åter plats åt natten. Några stjärnor och lite blått har visat sig. Och skriken upptäcker jag ekar i min själ. Nu är de bara viskningar.